- Jag och Petra träffades när vi var i tonåren, och vi blev som syskon på en gång. Som en förälskelse, och vi ville bara umgås hela tiden, säger Cathrine.
- Petra var en energisk friluftsmänniska. Och tokrolig! Hon hade mycket fantasi och en livsgnista som smittade av sig. Vi skrattade åt samma saker samtidigt som vi delade mycket allvar.
Vid 19 års ålder fick Petra en knöl på bröstbenet. Läkarna trodde att det var en broskknöl eftersom hon idrottade mycket.
Glömmer aldrig beskedet
Åren gick och det var först när Petra var 29 år, när hon även fick en knöl på halsen, som hennes tillstånd blev annorlunda. Samtidigt hade den första knölen på bröstet börjat växa. Nu var året 2000.
– Jag glömmer aldrig när jag fick beskedet, säger 38-åriga Cathrine, som är författare och idrottskonsulent. Vi skulle fika på stan. Och först ställde hon sig mitt emot mig och sa att hon var sjuk. Men jag såg inget. Märkte inget på henne. Så berättade hon att hon fått diagnosen cancer, Hodgkins sjukdom, som hade gått långt. Jag tappade fotfästet helt och hållet. Jag minns chocken som om det var i går.
Tummade på att leva
Hodgkins sjukdom sitter i lymfsystemet. Många med den diagnosen blir botade. Petra fick behandling på en gång. Bägge knölarna var cancer. Cathrine har svårt att sluta tänka på den första knölen som aldrig blev undersökt.
– Hade man undersökt henne redan då kanske hon hade levt i dag. Eller inte. Samtidigt kan jag förstå att det var svårt att tänka att hon som var så levande, med sprudlande energi och glittrande ögon, kunde vara sjuk. Men där och då på fiket bestämde vi att hur det än blir så ska vi leva. Här och nu. Och vi ska ha kul! Vi till och med tummade på det.
Sedan sa Petra till mig: ”Sitt inte där och tjut! Du kan dö före mig! Du har ingen aning om ditt liv; du kan bli påkörd av en bil i morgon.” Så typiskt Petra!
Alternativa metoder
Cathrine förklarar skrattandes att sedan började Petra med allt möjligt ”konstigt hokus pokus”, som frigörande andning, letade alternativa metoder, ”feeling och healing”.
– Hon började söka i livet på ett sätt som hon inte alls gjort tidigare. Till exempel skulle vi träffas ett gäng tjejer och lägga oss i en hög en kväll och andas ihop med Petra. Vi höll på att kissa på oss av skratt.
Sista födelsedagen
När Petra sedan skulle fylla 30, i november 2001, var hon riktigt sjuk, och hela ”karusellen” var i gång med strålning varje vecka och täta läkarbesök. ”Det här kanske blir den sista födelsedagen vi firar med Petra”, tänkte Cathrine. Och så blev det också.
Den konstigaste dagen i Cathrines liv var en decemberkväll då hon, Petra och Petras bror skulle planera begravningen.
– Petra var jättebestämd på att vi skulle göra det här. Och när vi kom in på hennes sjukhussal var hela sängen full med godis, som hon hade lagt dit, tillsammans med det vita kuvertet från Fonus, som vi skulle fylla i. Där satt vi i timmar och planerade min bästa väns begravning! Helt overkligt. Ingenting kommer att slå detta.
– Vi gick igenom det mesta, som att alla skulle vara ljust klädda, att begravningen skulle vara ”glad”, vit kista ville hon ha, och Petras älsklingsblommor prästkragar skulle finnas med. Hon valde skivan ”The Rose” med Bette Midler att spelas under begravningen.
Obeskrivbar maktlöshet
Cathrine ”hulkgrät” i bilen hem för hon insåg för första gången att Petra skulle lämna henne. Hon kände en sorg och maktlöshet som hon inte kan beskriva i ord.
– Jag grät mot min man Anders axel hela tiden. Han var ett tryggt stöd och följde detta på håll. Jag var ju hos Petra varje dag efter jobbet. Den sista tiden tog jag ledigt för att vara med henne hela tiden. Jag kom hem och grät varje dag. Mjukheten som Anders har är unik.
– Petras sista halvår blev sedan det tuffaste, säger Cathrine. Hon genomgick jättesvåra behandlingar och hon hade cancer i hela kroppen till slut; allt slogs ut. Jag satt hela tiden bredvid och kunde inte göra något. Vi grät tillsammans, men Petras livsgnista höll hela vägen.
Vi gjorde medvetna val, för Petra visste att hon behövde sin energi till att bara vara med dem som hon verkligen ville ha omkring sig. Hon hade ett stort umgänge, men hon orkade rensa.
- Hon lärde mig mycket om livet, att göra val, att öppna ögonen, ha mod och samtidigt
bekräfta det goda.
Släppte taget
Så kom den 18 juni 2002. Petra sov mest, hade kroppen full av morfin.
– Det var en jättevarm dag. Jag hade gjort ett fotokollage till henne och satte henne upp i sängen, trots att hon var så trött.
Men hon orkade ändå le när hon såg bilderna från våra charadkvällar, pulkaåkningar, glufsiga tacokvällar och alla kompisar på bilderna. Men så plötsligt, när hon halvsatt upp, fäste hon en klar blick på mig och tog jättehårt i min hand.
Hon sa: ”Du får inte bli besviken, men jag tror jag måste släppa taget nu. Jag orkar inte mer.”
– Först trodde jag att det var bilderna vi tittade på, men sedan fattade jag att hon sa adjö. Jag storgrät, men sa: ”Petra, du får gå nu. Jag är inte besviken. Du är det bästa som hänt mig!”
Håller minnet levande
I dag kan Cathrine bli ledsen när hon tänker på sin fina Petra och saknaden är vansinnigt stor ibland. Men för det allra mesta tänker hon på Petra och skrattar; hon är glad för alla de roliga och galna stunderna de delat. Och Cathrine bär med sig Petra i alla viktiga stunder i livet.
– Jag håller henne vid liv och vi kommer att ses igen! Hela världen borde vara avundsjuk på just mig som har haft underbara Petra! Min kära, vackra, tokiga och kloka vän!
Av Gabriella Grünwald