Gyncancer får ett ansikte

Louise Bjurwill, brottmålsadvokat, ställ-företrädare för barn, offentlig försvarare. Ålder: 55 år Familj: Har fem vuxna gudbarn samt syskonbarn, styvbarn plus deras barn. Bor: I lägenhet på Södermalm, Stockholm. Foto: Jennifer Nemie

– Det som är speciellt med mig är att jag lever med kronisk cancer. Och med det är det oundvikligt att kroppen tar stryk och immunförsvaret blir försämrat. Det är så att säga förutbestämt, ler Louise.

– Tarmvred är ju en vanlig följd för oss med äggstockscancer. Eller som min propp i benet som jag bråkat med ett tag nu.

Men Louise vill ändå betona att man som cancerpatient inte bara är sjuk. Hon omvittnar en inneboende kraft och livsglädje. Med glimten i ögat och med en skärpa som lyser stiger en flicksöt kvinna på 55 år fram ur skuggan av sin gyncancer.

– Jag älskar ju livet! Så det handlar om att anpassa sig till det här. Men det gör mig irriterad om jag inte kan dansa och röra mig till musik, skrattar hon. Eller får åka långfärdsskridskor. Men detta hänger ju inte så mycket ihop med min cancer, utan snarare med proppen i benet.

Enligt Louise är gyncancer en extra problematisk sjukdom då den fortfarande är omgärdad av skam och obehag. Hon vill därför ge den ett ansikte.

– Det finns också fördomar att gyncancer skulle komma från promiskuöst leverne; det blir tabu att prata om det då sexlivet hamnar i fokus. Efter mitt sommarprogram i Sveriges Radio för några år sedan ringde så många gyncancerpatienter, men också sjuksköterskor, och tackade mig för att jag berättade om allt detta så osentimentalt.

Louise menar också att en stor del av kvinnligheten sitter i äggstockar och livmoder, och när man som hon blivit av med detta kommer frågor som handlar om vem man då blir som kvinna i det sammanhanget? Även sexlivet påverkas.

– Jag hade ju kvar min livmoder länge, men jag kände stor skillnad både mentalt och fysiskt när den försvann. Rent sexuellt är det inte samma intensiva känsla som tidigare, men jag hade sex ändå med min före detta make. Och nu har jag egensex och det är trevligt! För behoven slocknar ju inte bara!

Louise har tagit sig igenom omfattande behandlingar mot cancer tre gånger, och det har gått cirka tio år mellan gångerna. Hon har haft turen att hennes äggstockscancer stannat i tid och inte spridit sig.

Första gången hon fick cancer bodde hon i Västindien tillsammans med sin dåvarande sambo Philip, i början av 80-talet, inte 30 år fyllda. Och hon fick två trauman i ett att förhålla sig till. Louise fick handskas med dubbel sorg då hon samtidigt fick domen om att inte kunna få egna barn.

– Självklart är det hemskt att som ung drabbas av barnlöshet från en dag till en annan i princip, säger Louise. Och jag har alltid varit väldigt barnkär. Men vill man leva med barn, eller ha barn, så finns det ju ett överflöd av barn! I det här livet så blev det inga egna barn för mig, men jag har gudbarn, syskonbarn och tre underbara styvbarn som jag älskar. Där finns en djup kärlek. Jag har varit nära dem och fått se dem blomstra. Jag har faktiskt det bästa av två världar. Jag får ta russinen ur kakan!

Hennes arbete som advokat har betytt mycket för att klara sorgen och smärtan som hon upplevt under åren. Här har hon samlat kraft och fått energi. Louise förklarar att mycket av den livskraft hon äger kommer från det rika och spännande liv som hon haft. Hon känner sig privilegierad av alla upplevelser hon fått genom resor runt om i världen.

– Jag är samtidigt så tacksam över att läkarvetenskapen kommit så långt, säger Louise Bjurwill. Människor kan leva med kronisk cancer i dag och ändå dö av ålderdom.