”Talet kom bort. Jag visste vad jag skulle säga men det kom inte ut några ord.” Så beskriver Gerd Asker sina symtom av hjärntumören. Hon funderade inte så mycket på symtomen till en början. En kollega inom barnomsorgen kände emellertid igen dem – hennes mamma hade just haft en stroke – och uppmanade Gerd att söka upp sjukvården.
Läkaren på Avesta lasarett tog Gerds symtom på allvar, men någon stroke hade hon inte. Röntgen visade i stället på en tumör i hjärnan, ett så kallat gliom, strax ovanför vänster öra. Talcentrum påverkades av tumören som var mellan tre och fyra centimeter i diameter och klassades som ett snabbväxande gliom.
Efter datortomografi och mr-undersökning, magnetisk resonanstomografi, kom Gerd till Akademiska sjukhuset i Uppsala för operation i början av januari 2006.
– Man måste väl säga att jag hade tur som fick problem med talet. Hur skulle jag annars ha upptäckt min tumör, säger Gerd.
Cancerfondens tidning Rädda Livet möter henne inför en strålbehandling. Hon ska genomgå 30 stycken, en per dag, och en lika lång cytostatikabehandling.
Hon fastar en timme innan hon tar tabletten Temodal, som i sin tur ska tas en timme före strålbehandlingen. Under de 30 dagar som behandlingen pågår bor hon på patienthotell i Uppsala.
– Jag är inte särskilt trött och jag känner inte av något illamående. Däremot har jag fått klåda på kroppen som en allergisk reaktion av medicinen, så den ska jag sluta med.
Vant lägger Gerd upp sig på strålningsbritsen med kudde i knävecken. Hon lägger sig till rätta, får masken trädd över huvudet. Den knäpps fast i underlaget för att Gerds huvud ska ligga helt stilla under strålningstiden.
– Vi positionerar patienten på rätt ställe i rummet, i det så kallade isocentrum, säger radioterapiassistenten Tomas Wennbom. Det är nödvändigt för att strålningsområdet alltid ska bli exakt detsamma vid varje behandlingstillfälle.
Behandlingen sker bakifrån och från sidan. Ett ljust område på patienten simulerar strålfälten. Maskinen snurrar underifrån och avger strålningen i två bestämda vinklar, vilket innebär en korrekt dosfördelning enligt en förutbestämd dosplan.
– Jag har väl inte tänkt att jag skulle drabbas av cancer, summerar Gerd sin tillvaro. Har inte den sjukdomen i min släkt. Utan snarare trodde jag väl att jag skulle få problem i hjärta och kärl liksom mamma. Jag har nog inte tagit till mig att sjukdomen är något allvarligt.
– Det här ska gå bra. Det är så man får lov att tänka. Börjar jag bekymra mig och tro att livet är slut då deppar jag väl ihop och då blir allting besvärligt. Nu får jag ta vara på den tid som jag får och hoppas att den blir så lång som möjligt.
Tidigt i våras köpte hon och sambon Ulf en segelbåt! Knappt tio meter lång, rymlig och med all tänkbar komfort. Kanske seglar de till Höga Kusten i sommar.
– Det är vad jag planerar närmast. Jag undrar över hur många semesterdagar jag har och vart vi ska segla.
Någon livskris vill hon inte gå med på att hon har genomgått i och med sin sjukdom. Hon är ganska till freds med tillvaron. Samvaron med de nya vännerna på patienthotellet ger både styrka och glädje. Omhändertagandet av sjukvårdsteamet vid Avesta lasarett liksom personalen på Akademiska sjukhuset har hon mycket gott att säga om.
– Men när jag inte kunde få fram orden på grund av min tumör i hjärnan kändes det väldigt frustrerande, säger Gerd Asker. Genom min sjukdom har jag också fått bekräftelse på hur vi hanterar våra medmänniskor och särskilt utsatta som barn, invandrare, handikappade och gamla. Kanske vill jag i framtiden försöka arbeta med att stärka barns språkutveckling. Kommunikation i alla former än så viktigt för att vi ska klara av att mötas och skapa bra relationer med varandra.