Var öppen med din sjukdom och berätta för de som undrar vad du har varit med om, säger Alexander Johansson som fick en hjärntumör för fyra år sedan.
Min sjukdomsresa började våren 2006, knappt tre veckor före min 21-årsdag. Med skelande och värkande ögon samt huvudvärk och illamående började jag må allt sämre.
Trots dessa symtom var det ingen som kopplade ihop dem med hjärnan, utan det dröjde flera månader innan huvudet röntgades och tumören upptäcktes.
När tumören väl var upptäckt gick det fort; jag blev opererad inom tre dagar och påbörjade cytostatikabehandling en månad senare. Totalt blev det tre kurer cytostatika och 15 doser strålning.
Jag bodde fortfarande hemma hos min pappa och kunde få mycket hjälp och stöd av honom, vilket var tur. Bara enkla saker som att få maten lagad hjälpte något oerhört under min behandling.
I och med att denna tog kål på det mesta vad gäller hår, muskler och ork var det inte mycket jag mäktade med under den perioden. De flesta dagar blev jag bara liggande som ett paket framför tv:n då jag helt enkelt inte hade någon fysisk kapacitet att göra någonting alls.
Den mentalt tuffaste tiden började först efter att behandlingen var avslutad och jag skulle återgå till det vardagliga livet. Det är obegripligt hur snabbt människor runt omkring en, över en natt, helt plötsligt kan tycka att det är så fantastiskt att man är frisk.
Den process som leder till att man känner sig frisk är ganska komplicerad, och är nödvändigtvis inte beroende av när doktorn tycker så. Därför har det lätt motsatt effekt när omgivningen försöker peppa en genom att förklara hur fantastiskt det är att man är frisk.
Det är bättre att låta denna process ta den tid den tar och låta den sjuke själv bestämma friskhetsstatus.
Min sjukdom har lett till att jag träffat människor som jag annars aldrig skulle ha mött, och livet har tagit nya vändningar. Klyschan att man får upp ögonen för vad som är viktigt i livet är dessutom högst verklig.
Jag kan länge och väl filosofera över frågan varför det ska krävas en livshotande sjukdom för att man ska få upp ögonen för vad som är viktigt. Än så länge har jag bara kommit fram till att det är så det är.
Ett halvår efter mitt insjuknande började jag läsa på Handelshögskolan, och efter ytterligare ett halvår började jag på civilingenjörsutbildningen i bioteknik på Chalmers.
Med detta vill jag upplysa människor om att ett cancerbesked inte är lika med en dödsdom. Jag kämpar fortfarande med en del minnesproblem, men jag klarar ändå av att studera samtidigt som jag sitter i styrelsen i Svenska hjärntumörföreningen.
Föreningen, som var knappt ett år gammal när jag fick kontakt med den under våren 2007, gav mig en känsla av tillhörighet och förståelse för min situation. Hjälpen med att få svar på alla sina frågor när man är mitt uppe i sin sjukdom eller sitt tillfrisknande är något väldigt viktigt, ett syfte som patientföreningar likt denna runt om i Sverige och världen fyller.
Det är därför jag känner en stor drivkraft inför arbetet i föreningen, att kunna hjälpa till och stötta människor i den svåra situationen som ett cancerbesked sätter en i.
I dag känner jag mig frisk och oroar mig inte för att jag ska få tillbaka min tumör. Jag kommer nog alltid att tänka tanken när jag får kraftig huvudvärk, men inte låta den eskalera till oro.
Jag är helt öppen med vad jag gått igenom och när folk frågar om det ärr jag har i huvudet berättar jag sanningen. Ibland introducerar jag det som testikelcancer i hjärnan, vilket är ett sätt att beskriva sjukdomen på. Denna infallsvinkel brukar ta fokus från just cancern vilket ger en mer avspänd situation.
Min diagnos stavas germinom, en malign hypofystumör som trots sin gradering är relativt lättbehandlad.
Det faktum att jag har haft cancer är ingenting som begränsar mig, det har snarare gett mig ett bättre perspektiv på saker och ting. Jag försöker att vara mindre begränsad och tar tillfällen i akt att göra de saker som jag kanske inte alltid kommer att ha möjlighet till.
Text: Alexander Johansson Foto: Karl Gabor