När jag fick domen om cancer var det en chock, ett töcken, ett stort trauma. Jag trodde verkligen att jag skulle dö dagen efter, säger 64-åriga Maud. Men det gör du inte. Det här går att leva med. Cancer är inte lika med död. Hur svår diagnosen än är.
De tre syskonen, som alla bor i Norrköping, har drabbats av helt skilda cancertyper. Man har inte hittat några genetiska anlag, och ingen har haft cancer tidigare i familjen. Maud förklarar att det är en stor gåta hur de alla tre kunde insjukna nästan samtidigt.
Hon var den första av syskonen som drabbades i oktober 2007; i mars året därpå fick yngsta brodern, 59-årige Göran, lymfkörtelcancer. Strax efter honom fick mellanbrodern, 63-årige Bo, tjocktarmscancer.
– Jag har fått trängas med dem på onkologen bland sjuksköterskor och läkare, ler Maud, och jag har oroat mig så mycket för dem. Samtidigt har vi kunnat skratta tillsammans, över gnäll och konstiga symtom. Detta har varit en överlevnadsstrategi som gjort mig starkare. Inte minst nu när jag är så sjuk. I pusslet att överleva rädslorna har just bröderna varit en av beståndsdelarna som drivit Maud.
– Samtidigt är du ensam på din resa. Men du måste försöka se allt från den ljusa sidan, vara rationell och leva, säger Maud. Jag har fått ett återfall och är svårt sjuk, har gått ned massor i vikt. Men jag kan inte lägga mig i sängen och upphöra.
När mitt ena barnbarn tog studenten i våras höll jag i kalaset, och jag åker till mina vänner och är med på allt roligt jag kan. Jag har bytt ut hela min garderob då inget passar längre. Oh, så härligt mycket nytt jag köpt! Hon menar att det är farligt att sticka huvudet i sanden i en allvarlig situation, och tårarna kommer precis som ångesten. Men sedan vill Maud resa på sig och skaka av sig nedstämdheten. Och det gör hon.
– Det är tillåtet att vara ledsen; jag bejakar det starkt. Men det är lika tillåtet att vara glad och skratta och att resa till Mallorca med en väninna eller att flytta till en större lägenhet som jag gör nu om några månader. Dör jag mitt i flytten så dör jag. Du kan ju själv dö i morgon. Vi vet ingenting.
Mauds prognos är dålig. Bukspottkörtelcancer (pankreas) är en av de mest svårbehandlade cancersjukdomarna man kan drabbas av. Den första tumören var liten. Men hennes utveckling betraktas ändå som unik, enligt hennes läkare. Hon äter mycket morfin för smärtan, men det är egentligen bara det onda som stör henne i dagsläget.
(Upp)«Det är tillåtet att vara ledsen; jag bejakar det starkt. Men det är lika tillåtet att vara glad och skratta.»
– Jag blev ju ”frisk” förra gången. Nu har jag fått återfall, men jag måste vara i det och se till att jag har så lite ångest och ont som det bara går. Än är jag inte död och begraven. Jag lever faktiskt mer än vad jag gjort tidigare. Detta går knappt att förklara i ord, men jag ser den utmaningen som min nuvarande livsuppgift. Jag uppskattar mer än tidigare det som är centralt i livet. Alltifrån köttbullar och lingon till de relationer som jag vill satsa på. Hon förklarar att hennes värderingar nyanserats genom att luften blir annorlunda att andas; musiken på radion får en ny klang, och sommarpelargonerna står sig vackrare.
– Det handlar inte om att du ska visa upp en skev bild av dig själv, säger hon. Det som händer när du är svårt drabbad är abstrakt och svårfångat i ord och olika för alla. Vi upplever och äger våra egna sanningar. Med den insikten ökar din empati och ödmjukhet inför livets små rara stunder. Allt detta kanske låter helt snurrigt. Men jag är rikare och kraftfullare nu. Maud är en vacker kvinna. Hon har utmejslade drag i ansiktet och välkomponerade färger. Hon använder sin charm för att få väninnorna att vrida sig i skrattanfall. Hon är snabb i repliken, har en räv bakom örat och sjunger de bästa snapsvisorna på kräftskivorna.
– Jag är en busig person, har alltid varit det, men nu är jag nog ännu busigare. Det piggar upp! Att jag är lite knäpp bjuder jag på! För jag är rätt så knäpp. Hon förklarar samtidigt att frågor om döden från omgivningen kommer. Antingen rakt ut eller indirekt genom inlindade frågor och uppenbart kroppsspråk. Och då vill hon säga som det är.
– Om någon frågar mig så pratar jag rakt ut och rätt fram. Jag kan inte ljuga. Då blir det enklare att leva. Som utomstående måste du som steg ett förstå att du inte förstår. Just den insikten är avgörande om du ska finnas bredvid och stötta. När du vet att du inte kan greppa vad din vän eller familjemedlem går igenom skänker du den största omtanken. När Rädda Livet träffar Maud är hon på väg till landstället i Gryts skärgård. Där ska hon ha fest för tre väninnor, som ska sova över. Och alla ska få varsin present.
Huruvida det blir en trerättersmiddag hemma i huset eller på restaurangen vid båtvarvet är ännu inte bestämt. – Det lutar mot varvet. Vi tar väl en taxi dit om vi bestämmer oss för att inte sitta vid mitt middagsbord. Vi gör precis vad vi vill. Vad skulle stoppa oss?
Text: Gabriella Grünwald Foto: Jennifer Nemie
Texten är hämtad ur Cancerfondens tidning Rädda Livet (nr 4 2010)