Allt ska vara som vanligt

– Jag vill att det ska vara precis som vanligt runt mig, säger Ulf Abrahamsson, 62 år, och dukar fram kaffe och semlor. Han som inte hade varit sjukskriven en enda dag i sitt liv fick diagnosen pankreascancer i somras. Nu har han precis avslutat en cytostatikabehandling, jobbar två halvdagar i veckan och ser fram emot sommaren.

12 maj 2011

Att det var en riktigt allvarlig diagnos visste Ulf. Hansmamma dog i samma cancerform och när läkaren på Centralsjukhuset Kristianstad sa vad han misstänkte stannade tiden.

– Det slog mig med full kraft. Jag förstod direkt vad som gällde, säger han lugnt.

Han är påfallande pigg och full av eftertänksamhet, norrlänningen från byn som otroligt nog heter Polcirkeln. Inte ens 45 år i södra Sverige har suddat ut dialekten. Han bor med Anna-Karin och flickorna Ida och Elin i ett solgult hus i en bokskogsbacke i norra Skåne. Här visar sig rådjuren nästan dagligen och vildsvinen bökar runt på natten. Hunden Skip hoppar runt med en platskrage runt huvudet så att såret som katten gav honom ska läka. Tre hästar betar i hagen invid stallet. Flickorna tävlingsrider och både Ulf och Anna-Karin delar deras intresse.

– Anna-Karin ger hästarna mat innan hon åker till jobbet och jag brukar ta ut dem till hagen på förmiddagen de dagar jag är hemma, berättar Ulf.

Han har gått ner sex kilo och håret fick sig en liten törn av cytostatikan, men annars mår ha hyfsat. Klådan kommer och går och magsåret har börjat läka. Han har drabbats av tre störtblödningar från bråck i matstrupen som bildats när trycket på kärlen har ökat eftersom ett större blodkärl vid bukspottkörteln är blockerat”. Det brukar ge med sig efter ett tag”, säger han vant.

– De går in och stryper bråcket med ett gummiband som sedan lossnar av sig självt. Det har fungerat bra. Visst har jag ont i magen – en lite molande värk som hela tiden finns där. Det känns att något inte stämmer men jag klarar mig utan smärtstillande för det mesta.

Kan du äta som vanligt?

– Ja i stort sett. Lite mindre portioner och oftare, men jag äter samma sorts mat somtidigare. Det enda som inte funkar är ett glas vin till maten – det smakar som metall.

Ulf vaknar pigg, säger han. Energin är på topp på morgonen, men dalar på eftermiddagen. Han arbetar två halvdagar i veckan som teknisk chef på Veab, ett företag som tillverkar elektriska värmeprodukter. Här har han varit i 40 år, en period som vd, rest jorden runt och trivts varje sekund.

– Det är en stor mässa i Tyskland om några veckor som jag gärna skulle vilja åka på, men jag har insett att det inte går. Dagarna är inte oändliga.

– Jag frågade läkaren rakt ut hur lång tid jag har kvar och han sa att det troligtvis rör sig om månader snarare än år.

Hur tacklar man ett sådant besked?

– Jag vet inte, jag lever på som vanligt. Jag vill ha det så. Inga märkvärdiga resor eller att vi skulle gå här som klister på varandra. Vi går i skogen, packar in hästarna i transporten och åker på hopptävlingar och renoverar huset. Just nu är det nya möbler till vardagsrummet som gäller.

Ulf hade känt sig håglös och trött förra våren och gick till vårdcentralen där man tog prover och skickade remiss till Kristianstad.

– Jag tänkte att jag skulle piggna till när jag fick semester, men hann bara vara ledig ett par dagar innan jag blev gul som en kanariefågel. Jag trodde jag hade fått gallsten eller något sådant. Jag hade inte en tanke på cancer, inte en enda.

Läkaren som gjorde ultraljud och skiktröntgen sa direkt vad han misstänkte. Och efter biopsi och vidare undersökningar bekräftade specialisterna i Lund hans misstanke. En tumör i bukspottkörteln som satt så illa till att den inte gick att operera.

– Den sitter mitt i en korsväg med stora, livsviktiga blodkärl, säger Ulf.

Han kom med i en klinisk prövning på onkologiska kliniken och har fått cytostatika under tolv veckor.

– Jag svarade bra på behandlingen. Tumören har krympt och den har inte heller spridit sig så man får hoppas att det är en slöing. Nu ska jag öka dosen av Tarceva som är en medicin som hämmar tillväxten. Jag genomgår en skiktröntgen var åttonde vecka för att ha koll på tumören.

Han talar om ett mycket gott omhändertagen i Lund. Rena vip-behandlingen.

– Min kontaktsjuksköterska ringer en gång i veckan och hör hur det är och till henne kan jag vända mig om det är något.

Ulf har blivit erbjuden både terapi och psykologkontakt, men har tackat nej.

– Jag pratar med Anna-Karin om jag behöver prata. Hon är en klippa står stadigt och blir inte hysterisk. De som haft det svårast är nog mina tre stora pojkar från första äktenskapet.

Men det har varit öppna kort både inom familjen och på jobbet från första stund. Anna-Karin och Ulf har pratat om arv och försäkringar och gått igenom vad som gäller. Och de gifte sig i november efter att varit sambor i 12 år. Bara de två i rådhuset i Hässleholm.

– Jag tar en dag i taget. Lever i nuet och jobbar så mycket jag orkar. Jag vill ha så lite förändringar som möjligt i vardagen.

Och i början av maj åker han och Anna- Karin en vecka till Kanarieöarna. Bara hon och han.

12 maj 2011