Under nästan ett år ska jag vara föräldraledig.
Under nästan ett år ska jag inte göra annat än att torka rinnande näsor, plocka våta löv från en ännu våtare mark, ta hem murkna kvistar som ”är” svärd, förklara hur tåg kan svänga, Jag ska värma, trösta och glädja. Leva i och njuta av nuet tillsammans med dem som betyder allra mest.
Barn är verkligen fantastiska på många sätt. För dom handlar inte livet om vad som varit eller vad som ska komma, för dom handlar livet om vad vi ska göra här och nu. Varje sekund är en evighet, varje centimeter en oändlighet. Det är en bekymmerslöshet jag verkligen avundas.
Jag kommer dagligen på mig själv att ägna tid åt att ångra något som redan är gjort. För att i nästa stund planera och oroa mig för framtiden. I stället för att verkligen leva, i stället för att njuta av den tid jag har med dem jag älskar. Vilket är dumheter, om jag får säga det själv, och mitt löfte till Arvid och Linnea är att jag ska bli mer som dom.
För jag kan inte lova en evighet, men jag kan lova att de alltid kommer att få min tid. Inget är viktigare; vår tid är allt.
Hur mycket jag än ser fram emot mitt år med Linnea så finns det saker jag kommer att sakna. Exempelvis dig som är givare. För även om vi aldrig har träffats så betyder du väldigt mycket för det jag värdesätter i livet. Den insats du gör genom att stödja Cancerfonden är fantastisk. Att osjälviskt hjälpa cancersjuka, deras nära, kära och älskade att få mer tid tillsammans är bland det finaste jag kan tänka mig. En medmänsklighet som gör mig uppriktigt lycklig. Tack!
Nu är vi tydligen ”friska” och ska baka kanelbullar.
Vi låter det ta den tid det tar.
Text: Peter Frykehag
Ur Rädda Livet nr 4 2011
Peter har arbetat med insamling på Cancerfonden i åtta år. Han är 36 år gammal och bor med sin familj mitt i Stockholm.