Tid, vad är det? 2, 5 år sedan har det gått sedan min fru dog i cancer, så här skrev jag då:
"Med några enkla ord förändras allt, jag har cancer säger hon mellan gråten i telefonen, JAG HAR CANCER. Själv kan jag inte riktigt ta det till mig, men när jag hör det vet jag inte att på 2 månader och 20 dagar ska jag veta vad dessa ord innebär och vad de innebär efteråt. Jag ringer omedelbart min mor och säger åt henne att hon ska komma och passa vår son för att jag måste åka till sjukhuset. Den första tiden tillsammans efter beskedet är vi närmare varandra än vi någonsin varit, något som man troligtvis bara kan bli i sådana här situationer när man älskar varandra. Ingenting förutom oss och hennes tillfrisknande betyder något. Vi ligger som klistrade intill varandra varenda natt till en början, men när hennes hosta börjar tillta separeras vi lite.
När det sista andetaget blåses ut vet jag att allt vi tidigare upplevt är över, vi har ingen framtid tillsammans, allt är bara över. Det enda som finns kvar är en massa efterlämnade skal och rester och det som finns kvar inom dig. Någonstans där ska jag försöka stega mig fram utan att ta allt för mycket skada hålla ihop det som finns kvar av mig, för en sak vet jag och det är att en bit följde med henne, och resten ska jag leva med."
Varför skriver jag då det här nu kan man tycka, jo för att trots att det hänt mycket efter det, det har varit kvinnor jag träffat och kvinnor som jag skiljts åt ifrån av olika anledningar. Det var ett sätt för mig att gå vidare, att liksom hoppa upp på hästen igen och rida, rida, ungefär som att jag annars aldrig mer skulle våga göra det igen kan jag tänka så här efteråt.
Sorgen är en svår sak, den kommer i perioder, man kan tro att nu är det bra men under ytan ligger den där och slumrar. Ungefär som en vulkan, alla vet ju innerst inne att den kommer att få ett utbrott förr eller senare. Men ändå så förstår inte människor som inte varit med om liknande saker det här, de allra flesta tror att man liksom glömmer, men det gör man inte. Samtidigt så känner man många gånger också att man inte får ut någonting ut av att prata med människor om det heller. Som att man om man vill nästan kan återuppleva en händelse, den är liksom fastbränd, instämplad i ens inre och för det mesta klarar man av att inte titta ner där i avgrundsdjupet, vilket man måste klara av om man ska kunna gå vidare. Men går man egentligen vidare, gör man det, själv tror jag inte det egentligen, man lär sig leva med det, med minnena. Mitt personliga hack i skivan kan man kanske benämna det är den där stunden som jag ändå inte vill vara utan på ett sätt men ändå aldrig velat behövt uppleva heller. Den där stunden när min fru dör, då hon greppat min hand och andas de där sista andetagen för att till sist blåsa ut en sista gång och handen som slaknar i min hand. Jo som en förklaring varför man skriver det här 2, 5 år efter hennes död, den är enkel, jag känner att jag vill det bara.