(Upp)
1950-talet. Pionjärer i cellbiologin
Efter andra världskriget började synen på cancer förändras. Forskare insåg att det krävdes massiva baskunskaper om cellernas kemi och biologi för att förstå och behandla sjukdomen.
En grupp på Karolinska Institutets cellforskningsinstitution, med bland andra Torbjörn Caspersson, Georg och Eva Klein, bidrog till att koppla ihop olika upptäckter som bland annat rörde genetik och immunologi. Gruppen studerade tumörcellers biologiska egenskaper, vilket ökade förståelsen för hur tumörer utvecklar sin aggressivitet i ett slags ”mikroevolution”, där varje mutationssteg efter selektion skapar alltmer elakartade tumörceller.
Ett annat forskningsspår rörde cancercellernas samspel med kroppens immunförsvar. Denna forskning var med och lade grunden för den gren av cancerforskningen som i dag kallas tumörimmunologi – en viktig utgångspunkt för bland annat framtida cancerbehandlingar.
Verksamheten på cellforskningsinstitutionen vitaliserade hela den nationella cancerforskningen i Sverige, och skapade ett helt ”släktträd” av svenska cancerforskare – varav många har byggt upp egna grupper. Riksföreningen för kräftsjukdomarnas bekämpande bytte namn till Riksföreningen mot cancer och blev en allt viktigare finansiär av inhemska forskningsinitiativ.
(Upp)1960-talet. Sambandet mellan kromosomskador och cancer
Albert Levan och hans kolleger i Lund kunde redan 1956 visa att människan har 46 kromosomer i stället för 48 som världens forskare dittills hade trott. Upptäckten ledde till att Sverige under åren som följde blev världsledande inom cancercytogenetiken, det vill säga studier av kromosomförändringar i cancerceller.
Det var dock amerikanska forskare som kunde bekräfta hypotesen att uppkomsten av cancer är kopplad till någon form av skada på arvsmassan.
I slutet av 1960-talet kom en svensk forskargrupp från Stockholm att revolutionera cytogenetiken. Med hjälp av en ny metod för infärgning kunde kromosomerna nu identifieras och sorteras upp i 22 par+två könskromosomer. Cytogenetikerna kunde också studera kromosomförändringar med en helt annan precision än vad som varit möjligt tidigare. Därmed kunde cancerforskarna nu titta in i tumörcellernas inre och finna ledtrådar till vad som har gått snett.
Cytogenetik är i dag en hörnsten inom forskningen om, och diagnostiken av, cancersjukdomar. Sedan 1979 registreras alla kromosomavvikelser vid cancer i en databas i Lund. I dag rymmer databasen information om nästan 60 000 tumörfall.
(Upp)1970–talet. Mördarcellen en ny slags blodkropp
Vid denna tid visste man en hel del om människans immunförsvar – men inte så mycket som man trodde. Det stod klart efter att en grupp vid Karolinska Institutet börjat titta närmare på något som de först uppfattade som ett metodproblem.
Fortsatta experiment visade att problemet i stället härrörde från en tidigare okänd celltyp i immunsystemets cellulära försvar. Denna tumördödare gavs ett anslående namn: naturlig mördarcell (natural killer cell, NK-cell).
Det visade sig att NK-cellen är en slags celldödande vit blodkropp, en typ av lymfocyt. Dess primära roll i immunförsvaret är inte att attackera främmande organismer som tränger in i kroppen, så som bakterier. I stället har den till uppgift att eliminera kroppens egna celler när dessa förvandlats till förrädare – antingen när de blivit tumörceller eller efter att de infekterats av virus.
Inledningsvis sågs NK-cellen som en kuriositet av den internationella immunologi- och cancerforskningen. I dag vet man att NK-cellen spelar en viktig roll när det gäller många aspekter av vårt immunsystem, oavsett om det handlar om tumörer, virus, bakterier, autoimmuna sjukdomar eller transplantationer.
(Upp)1980-talet. Onkgener i fokus
Under 1970- och 1980-talet skapade den så kallade hybrid-DNA-tekniken nya möjligheter att studera levande organismers arvsmassa och cellfunktioner.
Den molekylära cancerforskningen kretsade under denna tid till stor del kring det som kallas onkgener, det vill säga arvsanlag som kan förvandla en frisk cell till en tumörcell. Parallella upptäckter visade att gener som man först hade trott var onormala, cancerrelaterade gener i själva verket var friska gener men med en funktion i cellen som hade förändrats på ett skadligt sätt. De uträttar samma cellfunktioner som sitt ”legitima syskon”, men utan kontroll och övervakning vilket gör att de får cellens tillväxt, differentiering och delning att löpa amok.
En grupp i Uppsala, med bland andra Carl-Henrik Heldin och Bengt Westermark, gjorde en av de mest uppmärksammade insatserna på detta område. Forskarna studerade en naturlig tillväxtfaktor som bland annat spelar en viktig roll vid cellers tillväxt och differentiering, och kunde konstatera att genen för tillväxtfaktorn var identisk med en virusburen onkgen.
Nu kunde man utveckla en teori för tumörutvecklingen i den virusinfekterade cellen, något som till stor del bidrog till förståelsen för sambandet mellan onkgener och deras naturliga motsvarigheter. I dag känner man till ett hundratal onkgener som i samtliga fall är förändrade normala gener. Forskningen på området har gett omfattande insikter i hur arvsanlagen regleras och signaltrafiken sker i cellen.
(Upp)1990–talet. Epidemiologins genombrott
Cancerforskningens största landvinning under 1990-talet rörde epidemiologi. Cancerepidemiologi handlar bland annat om att kartlägga sambanden mellan olika cancertyper och de faktorer som ökar risken för att insjukna. Ett övergripande mål är att utröna bakgrunden till hur cancersjukdomar uppkommer och därigenom förebygga dem.
Att Sverige blev ett föregångsland inom cancerepidemiologin är ingen slump. För det första har vi historiskt sett en stark folkhälsotradition i landet. För det andra har vi unika hälsodataregister. Bland annat omfattar det svenska cancerregistret, startat 1958, i dag uppgifter om 2,1 miljoner tumörer och 1,9 miljoner cancerpatienter.
En av de mest drivande forskarna var kirurgen Hans-Olov Adami som i dag har en internationellt etablerad ställning som en av cancerepidemiologins pionjärer. Tillsammans med medarbetare vid bland annat Uppsala universitet och Karolinska Institutet har Adami sedan 1990-talet genomfört ett stort antal studier för en rad olika cancerdiagnoser, till exempel cancer i prostata, bröst, livmoderhals, äggstockar och matstrupe.
Under 1990-talet skedde även ett genombrott för screeningmammografi. Efter en rad stora epidemiologiska studier i Sverige utfärdade Socialstyrelsen 1986 råd om regelbunden mammografi av kvinnor mellan 50 och 69 år. Det skulle dock ta cirka tio år innan alla landsting hade infört det.
(Upp)2000-talet. DNA-forskningen blir industriell
I juni 2000 kunde världspressen meddela att en första kartläggning av den mänskliga arvsmassan var färdig. Arbetsåtgången i detta enorma projekt har tvingat fram en teknikutveckling utan motstycke. Dessutom har alltmer referensdata om DNA-sekvenser och gener skapats – en skattkammare för forskarna.
Därmed fick den så kallade funktionsgenomiken vind i seglen, det vill säga forskning som försöker klarlägga olika geners funktioner. Forskarna kan nu kartlägga aktiviteten hos tusentals gener eller signalvägar åt gången, i stället för som tidigare bara enstaka. Många av Sveriges cancerforskare arbetar på en internationellt hög nivå, här följer två exempel.
En grupp vid Karolinska Institutet, ledd av Henrik Grönberg, studerar sambandet mellan vissa genetiska markörer och risken för prostatacancer. Genom att jämföra markörer hos tusentals sjuka och friska försökspersoner hoppas man kunna hitta gener som är inblandade i uppkomsten av prostatacancer.
En grupp vid Lunds universitet, ledd av Åke Borg, fokuserar på bröstcancer. Genom att kartlägga individuella tumörers genaktivitet försöker gruppen skapa metoder som kan ligga till grund för diagnos, klassificering, prognos och, inte minst, behandling av sjukdomen som skräddarsys efter varje individuell patient och tumörtyp.
Texterna är hämtade från Cancerfondens årsberättelse 2010